Irland - den gröna ön. Beteckningen gör den verkligen skäl för. Landskapet är vackert, människorna är mycket vänliga och hjälpsamma. Landet är rikt på historiska minnen. Vänstertrafik på krokiga vägar.
Länge var ön ett av Europas fattigaste länder med tidvis svår svält och utflyttning till främst USA. Något man nu är på god väg ut ur, bl a tack vare de stora investeringarna i IT-industrin som gjorts. Landets regering lockar med skattesubventioner till de företag som placerar sig i landet, inte utan framgång. Dublin är nu en sjudande huvudstad som börjar få växtvärk.
Ett besök på ön är avkopplande. Man möts av en sällan skådad vänlighet och hjälpsamhet utan spår av inställsamhet. Maten är inriktad på fisk och lamm vilket tilltalar mig. Ölen är god - och är Ni tveksamma till Guiness mörka stout finns det gott om andra sorter. Men varför inte pröva när Ni ändå är här? Det är öns billigaste öl. Och hälls här upp enligt konstens alla regler, såklart. Irish Coffee är också något man värnar högt. Serveras endast om alla ingredienser är på topp. Annars vägrar man blankt. Irländsk whisky passar enligt min smak bäst i denna form. Men gillar Ni dess lite söta smak finns det gott om destillerier på ön. Och pubarna serverar i princip endast irländsk whisky (trots att Guiness äger United Distillery - med t ex Lagavulin ). Hittar Ni trots det skotsk whisky, pass Er - priserna är rejält höga. Priserna på de inhemska produkterna, öl och whisky t ex, är däremot trevligt låga. Valutan ligger normalt två kronor under det engelska pundet vilket gör ett besök här något billigare än i t ex Skottland. Liksom där är det gott om bed and breakfast på irland.
Hyrbil rekommenderas varmt som transportmedel på ön. Dels sitter ratten på rätt sida i förhållande till trafiken, dels är det billigare att hyra bil på plats än att transportera egen bil från Sverige. Kombinerar Ni det med flyg vinner ni dessutom ett par dagars vistelse på ön. Men visst, det går båt mellan Wales och Irland t ex om Ni föredrar det.
Vem kan motstå ett sådant här land? Inte jag och varför skulle man?. Ett besök här blir gärna flera, det är vanebildande - så pass Er... Men vad väntar Ni på?
Medan Ni funderar hittar Ni mina fotografier här, texter till bilderna finns här nedanför. Turistinformation och länkar till olika siter om Irland, dess historia och natur finns här tillsammans med två olika kartor.
Dublin
Eller Dyfflin som våra förfädrar vikingarna kallade staden de grundade. Irlands huvudstad är lagom stor för fotpromenader. Det är nära till allt. Biltrafiken är tät och kör gör man till vänster och gärna fort. Och vem vill köra bil när det finns ett överflöd av pubar inom räckhåll?
O´Connell Street, stadens paradgata, en gata med historia...
Christ Church, byggd av Strongbow år 1172. Protestantisk såklart.
Värt att se är Book of Kells i det vackra, och stora, biblioteket.
Trinity College, grundat år 1592 i syfte att stävja katolikerna.
Man målar gärna fasaderna i glada färger, inte bara gatuplanet som syns här.
Grafton Street, gågata för shoppingsugna. Pubar finns om hörnet...
Guinness - värt ett besök. Ligger mitt i staden, var annars?
Temple Bar, stadens stora pubstråk. Här ligger de tätt, med restauranger emellan...
Väggmålning på puben Temple Bar i Temple Bar. Hur rätt kan det bli?
Half Penny Bridge. Lyser sedan 1816 vägen över Liffey för nattvandrarna.
Kinsale
Kinsale sägs vara en av Irlands vackraste småstäder och är en populär turistort. Den årliga gourmetfestivalen gör nog sitt till. Historien är dock vildare, den gaeliska ordningen på ön fick ett abrupt slut i och med förlusten vid slaget utanför Kinsale år 1601.
De trånga gatorna kantas av mer eller mindre färgrika hus.
Och rejält med färg skall det vara. Gärna med kontraster, inte bara i förhållande till grannens hus...
Klockan sitter över ingången till vad som sägs vara Kinsales bästa fiskrestaurang.
Schull
Schull, eller Skull om Ni så vill, är en vacker liten stad. Den ligger på lagom avstånd från Mizen Head för att utgöra ett utmärkt lunchstopp. För de som vill går det båtturer till Clear Island härifrån. Ön är mest känd för sitt fågelobservatorium. Utsikten över fastlandet sägs vara magnifik.
Vy över Schulls huvudgata. Små låga hus som överallt på Irland.
Puben har en trevlig, och solig, uteservering för de som så önskar. Centralt på huvudgatan förstås.
Vem har sagt att havet inte är blått på Irland? Vita badstränder och sol finns här med.
Mer förvånad blev jag över att se dessa djur här. Men ack vad fel jag hade, de är ett naturligt inslag i landskapsbilden. De har använts som bärdjur i hundratals år på ön.
Bantry
Bantry är en annan populär semesterort och ligger bra till för utfärder till bland annat Mizen Head. Färgrik liksom Kinsale.
Inte heller Bantry är direkt fattigt på färg. Ni är på Irland så "The Snus" är, ja just det, en pub.
Tidvattnet märks tydligt i Bantrys hamn. Dags att leta upp ett nattkvarter och en bit mat.
Sligo
Nordvästra Irlands största stad. Stadens store son, WB Yeats, står givetvis staty här. För den som är intresserad av Irlands mest berömda poet finns här föreningar, gallerier, en sommarskola och en årlig konstfestival - allt med anknytning till poeten. Inspirationen han gav är inte att ta fel på. Dock tycks den inte ha nått stadens arkitekter, själva staden är något dyster. Antalet svanar i floden sidan om hotellet imponerade dock.
Utanför banken, mitt i stadens centrum, står han - nonchalant rökande
"A terrible beauty is born" Citat ur ett av Yeats berömda poem. Ack vad rätt han hade. Kommentaren gällde grundarna av dagens Irland - IRA. Bra för republiken - ett gissel i dagens Nordirland...
Wicklow Mountains
Är ett omtyckt utflyktsmål för Dublinborna. Bergen är liksom övriga på Irland inte höga, men syns trots det från Dublin som ligger på slätten nedanför.
Vyn spänner över torvmossar, åkrar och mjuka höjder. Och vem är det som påstår att det bara regnar på ön?
Bergen var omtyckta gömställen för de rebeller som slogs mot engelsmännen. Något som ledde till att de senare byggde en väg genom området. Något vi har nytta av idag i våra fredligare syften.
Det finns gott om trevliga vandringsleder i området. Men visst är sjön vacker även på lite avstånd, där den ligger nästan som i en skål. Kanske ett bra ställe för cyklisterna att skölja av sig lite. Bergen är som sagt inte höga, men backarna är långa och känns nog i benen.
Glendalough
Klostret upprättades av den arme S:t Kevin på 500-talet. Själv ville han bara vara ifred, men såg sig till slut tvungen att grunda ett av Irlands idag mest kända kloster. Som klostercentrum varade det ända till år 1539, trots vikingarnas och engelsmännens ständiga attacker. "De två sjöarnas dal" ligger vackert även om byggnaderna nu är i ruiner, merparten från 700 - 1100 talen.
På håll syns rundtornet. Ett av få med taket kvar.
Kevins Kitchen. Över ingången finns en fígur som påstås föreställa S:t Kevin.
Stone of Kevins. Ett högkors i granit från 1100-talet.
Katedralen saknar i dag sitt tak. Ruinen är dalens största.
Gravar finns det lite varstans, mellan ruinerna och som här på öppen mark.
I rundtornet gömde man sig under attackerna. Ingången ligger en våning över marken.
Mizen Head
Irlands sydvästligaste udde skakas ofta av stormar. Vägen ut till udden går som vanligt på smala vägar. Dock intet jämfört med vägen till Sheeps Head, där får max fyra hjul plats på vägen. Värt besväret är det, utsikten över de hisnande klipporna och Atlantens brottsjöar är hänförande.
Ja, dit ut skall vi. Brant är det, varmt är det och längst ut är det - självklart.
Fyren försvinner ur sikte för en stund, först skall vi över bron. Svindel någon?
Vy över klipporna från bron. Åt andra hållet ser man ut över Atlanten. Fåglar? Jodå.
Fyrhusen, äntligen. Vita blänker de i solgasset. Här finns utställningar om djurlivet och fyrvaktarens vedermödor.
Kusten är minst sagt klippig. Förvånansvärt släta klippor finns det dock här och var.
Fågellivet är inte så rikt som på andra håll. Men visst trivs havssulefamiljen här.
Även växterna finner sina platser att trivas på. Fast lite stenigt är det nog.
Killarney - Watervill
Kerry är ett lockande resmål för många. Ring of Kerry är ett populärt namn på en väg som går runt Iveragh halvön. Vägen passerar många vacka vyer, framförallt bergs- och kustlandskap. Själva började vi vår första tur från Killarney som så många andra. Längre än till Watervill kom vi dock inte denna dag.
Iveraghs berg syns i bakgrunden, delvis dolda av soldiset.
En hage får nog plats bland bergen.Notera fiskaren i älven. Irland är ett populärt fiskeparadis.
Man gör så gott man kan. Ett mobilt försäljningsställe, kan det locka någon turist?
En del berg liknar mycket de i Skottland. Ett bra vindskydd?
Lite mer badstrand och blått hav. Bergen på andra sidan ligger på Dingle halvön.
Staigue Stone Fort
Slutligen klara med Skelligmunkarna fortsatte vi vår tur längs Ring of Kerry. Efter lunch på Sheehan´s Point hittade vi fram till Staigue Stone Fort. Enligt uppgift Irlands bäst bevarade stenåldersbefästning. Det ligger väl placerat med god blick över eventuella angripare.
Väl bevarat får man en god uppfattning av hur det såg ut en gång.
Vackert placerat i dalen, med god plats för betesdjur. Numera i form av får.
Inte klättra upp? Aj, då -trodde det var en instruktion!
Bara Irländare kan väl döpa en del av Atlanten till Kenmare River? Beara på andra sidan vattnet.
Killarney National Park
Efter vår avstickare till Beara fortsatte vi vår färd runt Ring of Kerry. Givetvis runt sjöarna vid Killarney och en titt på Ross Castle. Eller rättare sagt vad som återstår av slottet efter Cromwells inte så vänskapliga besök där 1653. Sägs vara det sista irländska fästet som föll för hans styrkor. Här några vyer från Killarney National Park, över vars vatten Cromwell släpade sin här.
Moll´s Gap heter denna plats. Dra vägen rakt fram? Vad är det för dumheter. Lite av och an, hit och dit är väl mycket bättre? Alltid lyckas vi förvirra någon...
Och visst är det roligare med krokiga vägar. Undrar dock om ens denna Beettle klarar de 98 km som är tillåtna här? Fårens röda färg är inte någon stoppskylt i alla fall...
Ladys view är väl en passande plats för denna tacka att ligga på? Hon verkade gilla utsikten. Flytta sig? nä, varför det, jag var först. Blir jag bra från sidan, så här?
Iveragh Peninsula
Iveragh, känns namnet bekant? Inte det? Det är halvön som Ring of Kerry går runt. Så även inlandet borde väl vara vackert i dessa trakter? Och platser med namn som Macgillycuddy´s Reeks kräver utforskning, eller hur? Här två andra, Ballaghbeama Gap och Ballaghisheen Pass.
Krokigt, smalt - en bil i taget, tack - och helt underbart. Bilen är vår, bromsen är i...
Ballaghbeama Gap. Stenigt ställe. Och lätt fuktigt, molnen gickt lågt.
Grönt är det. Hur många nyanser önskas?
Ballaghisheen Pass. En platt del av halvön. Full av torvbrytningar.
Skellig Islands
Skellig öarna består av två stycken öar, Skellig Michael (eller Great Skellig) och Little Skellig. Öarna ligger ca 12 landkilometer ut i Atlanten. "Enklast" når man dem från Valentia Island varifrån det går en tur en gång per dag. Tidvattnet förhindrar effektivt en tätare turlista.
Varje tur består av upp till 4 båtar, beroende på antalet resenärer. Förbokning rekommenderas varmt. Båtarna går ut beroende på väderleken för dagen, turen ställs in vid allt för dåligt väder. Här definierat efter vad båten tål, väl att märka... Båtarna är små och öppna varför det inte är en särskilt torr historia att åka ut med dem på Atlanten. Även vid lugnt väder är vågorna på havet ordentliga. Lider man av sjösjuka bör man nog tyvärr låta bli detta nöje. Det är i så fall endast en fråga om när, inte om, man kommer att luta sig över relingen. Det är en konst att i det läget lyckas hålla sig kvar ombord. Tro mig, vi fick uppleva en stackars italiensk tjejs vedermödor i detta fall. (Hon kom iland till slut).
För oss andra är det en helt fantastisk båttur. Själva hade vi en otrolig tur. Vi åkte ut till Valentia utan att veta om att man borde bokat plats. Solen sken från klarblå himmel, vinden höll sig hyfsat stilla. Vi gick in i utställningshallen och fann att dagens enda tur gick om en timme. Fanns det plats? Jo, om vi köpte biljetterna direkt så skulle vi nog komma med. Båtarna var i övrigt fullbokade. Sagt och gjort. Återstod bara att äta en bit, se till att alla toalettbesök var gjorda för de närmaste timmarna (det är ingen detalj man ens funderar på att lösa ombord) och ut till bilen för att klä på sig något varmt och vattentätt. Sålunda utrustade satte vi oss att vänta på båten.
Kamerautrustningen var bantad till ett kamerahus och ett objektiv. Filmbyte var illa nog, byta objektiv skulle jag nog inte ens kommit på tanken att göra. Väl ombord fick man stora regnjackor, typ ponchos, att sätta på sig. Det behövdes... Om man själv blev blöt (ja, gissa om man blev) gjorde mindre. Värre är att moderna kameror inte tål saltvatten - de går inte ens att reparera om väl dränkta i saltvatten. Så kameran gjorde en ständig tur in och ur ponchon...
Fotografera från en liten båt på Atlanten var en upplevelse... Först ser man sitt motiv, fokuserar på detta för att i nästa sekund stirra rakt ner i havet, sekunden därefter får man försöka parera den våg som obönhörligen slår in över höger axel... In med kameran i ponchon snabbare än man trodde vara möjligt för att sedan börja om igen... Det kallas visst vågor och jag lovar, Atlanten är full av dem! Även i lugnt väder kan de bli meterhöga ute vid Skelligöarna. Och ja, det gäller att själv bli kvar ombord samtidigt som man räddar kameran, stundom rena rama akrobatiken.
Men som sagt, det var helt fantastiskt och jag gör mer än gärna om det!
Skellig Michael
Är en 17 hektar stor ö. 218 meter över havet ligger det kloster som gjort denna ö berömd. Det byggdes på 500-talet av munkar som sökte ensamhet. Något de väl rimligen fann här. Totalt sägs det ha bott 12 munkar på ön. Varav en så småningom drog sig ur gemenskapen och byggde en egen boning längre upp, det var för mycket folk på ön... Fast han tog tydligen gladeligen emot den mat som hissades upp till honom.
Man når klostret via en trappa, uthuggen direkt i stenen. Det sägs finnas omkring 2 500 trappsteg totalt på ön, fördelade på ett antal olika trappor. Totalt byggde man sex stycken kragstensceller (Beehive huts) och två båtformade kapell på den ogästvänliga ön. Trots alla de stormar som piskat ön under seklernas lopp står dessa byggnader fortfarande kvar!
Munkarna var helt självförsörjande och bytte till sig utsäde, verktyg och djurhudar av förbipasserande fartyg. I utbyte gav man ägg, fjädrar och sälkött. Djurhudarna behövde man för att tillverka det papper man skrev sina religiösa manuskript på. Mycket mark att så sitt utsäde på lär man inte ha haft, utan mycket av maten bestod säkert av fisk- och fågelkött samt ägg.
Munkarna stannade på ön fram till 1100-talet då stormarna sägs ha blivit för svåra. Man tror att de drog sig tillbaka till augustinerklostret i Ballinskelligs på fastlandet. Förutom vädret hade kyrkans ordning ändrat sig under de sexhundra åren, det var kanske dags för en mer bekväm tillvaro?
På ön finns det idag, förutom tusentals häckande havsfåglar och munkarnas kloster, bara kvar två fyrtorn. Ett som blåste sönder i stormarna... och ett lite mer modernt som fortfarande fungerar. På ön kommer man inte iland mer än under ordnande former vid ett tillfälle per år. Allt för att inte störa den känsliga naturen i onödan. Gissa om den turen är populär...
Ön är upptagen på UNESCO:s världsarvslista.
Skellig Little
Är mindre än sin granne, omfattar 7 hektar. Desto fler fåglar finns det. Ön är en populär häckningsplats för många fåglar. Bland annat finns det lunnefågel på ön. Vidare finns Irlands, och Storbrittaniens, största koloni av havssulor här, ca 22 000 häckande par. Det är en upplevelse att ligga med en liten båt utanför dessa klippor och se (och höra) dessa havssulor, dels i luften ovanför en, dels i rent otroliga mängder på klipphyllorna. De är fantastiska flygare, när man närmar sig ön stryker havssulorna precis ovanför vågtopparna, varierande sig helt efter våghöjderna.
Att ornitologer älskar denna ö är inte svårt att förstå. Vedermödorna att nå ut hit är verkligen värt allt!
Skellig Michael
Munkarnas boplats för 600 år. Kargt, vindpinat och ensamt - precis som de ville ha det! Pina sig själv var helt klart en del av "grejen". Svårt att förstå för oss nutida människor, men var det helt normalt ens då? Det enda jag vet är att detta var en helt fantatisk upplevelse, värd att upprepas!
Valentia! Pontonen från vilken färden börjar ligger där - utan båt...
Båten kom, vi är på väg! Husen ligger i Portmagee - alltså inte på Valentia
En fågel och där bakom i diset - The Great Skellig!
Vit av fågel ligger hon där - munkarnas ö.
Ett par havssulor flyger förbi - hälsar de oss välkomna månntro?
Kargt och stenigt, en perfekt boplats i sekler att komma?
En tordmule (Razorbill) kämpar sig förbi, unge eller mat i sikte?
Den ursprungliga fyren. Munkarna byggde bättre hus - deras står än i dag!
Den nya fyren. Är det någon som tror att den tål stormarna i sex sekler?
Grisslor (Guillemots) på sin klippa. De trivs bra här, passar på att sola sig.
Så här ser man ut, iklädd poncho och kamera. Lugnt? bara för stunden, vågen kom som vanligt...
Tittar Ni ordentligt är de där, lunnefåglarna (Puffins). Mina favoriter!
Munkarnas trappa. 218 meter lång, delvis som här i gräset, sten för sten.
Delvis som här, huggen direkt ur klippan. Hur skulle de klara sig idag? Förslöade är vad de skulle bli!
Skellig Little
Sulornas ö! Här häckar bland annat 22 000 havsulepar. Ifred lär de få vara från boplundrare av både mänsklig och annan sort. Däremot får de dela ön med grisslor, tordmular, lunnefåglar och andra bevingade vänner. Det gör de nog gärna, plats får de alla. Vi tittar så gärna på från havet.
Spetsig och karg ligger hon där - Lilla Skellig. En bit från munkarnas ö.
Tja, en och annan fågel är det ju. Fast rätt så tomt för att vara här.
Svårt att hitta hem? Hylla tre, fack fem - det är väl hur lätt som helst?
Fast en del har ju besluts vånda - det är ju klart. Havssulor om Ni undrar.
Vitt blir det ju efter ett tag - hur bor Ni? Får vi komma på besök?
Nej men hej, stig på vet jag. Kan Ni vrida halsen så här? Inte det, så synd.
Hej! Vem är Du? Får jag bjuda upp?
Snälla, Du är ju så söt!
Varför flyga runt när man kan flyga genom klippan?
Åter i hamn. Alla kom iland. En sjösjuk, resten i god om än våt form. Alla lika glada.
Skepparen lägger ut med sin båt "Sea Quest" efter väl uträttat värv. All heder åt honom.
St Finians Bay
Bukten är döpt efter den munk som sägs ha grundlagt klostret på Skellig Michael. Han påstås även ha grundat klostret på Innisfallen Island, även det en ö. Men den här gången i en sjö, Lough Leane vid Killarney. Munkens känsla för öar byggde säkert mycket på den ensamhet de erbjöd.
En hamn för de som vet var de har bilhjulen. Hamnen används av de lokala fiskarna. Vad det är som syns i horisonten? Visst är det The Skelligs. Öarna är fantastiska, och visst kommer känslan från havet åter när man ser dem igen så här på håll.
Trappan är huggen direkt ur stenen, var Skelligmunkarna även här? I så fall var de nog avundsjuka på odlingslotterna i bakgrunden...
Den gröna klippön bär stolt sitt namn, döpt efter min favoritfågel, Puffin Island. Lunnefåglarnas ö alltså. En ö kvar att besöka, någon gång.
Ballinskelligs
Är platsen dit man tror att munkarna från Skellig flyttade på 1100-talet. Förutom ruinerna av klosteranläggningen och ett försvarstorn i samma kondition, nåbart vid ebb, finns här en lång badstrand med badvakt och allt. Badvakterna behövs, tidvattnet är påtagligt och kan överraska ovana. Flaggor hissas och halas allt efter vattnets nivå och badvaktens humör, förlåt lunchpaus.
Bara ruiner återstår av byggnaderna. Man får akta var man trampar, gravar finns överallt.
Munkarna visste var de byggde, omgivningarna är som ofta vackra. Ebb gör havsbottnen synlig.
Även nu används klostret på sätt och vis. Gravarna flyttar in i ruinerna, gamla liksom nya. Fast de senare tycks få mer plats. Spår av seklernas ändrade traditioner?
Beara Peninsula
På denna natursköna halvö finns några glest befolkade fiskebyar, tidigare tillhåll för smugglare vilka bytte sina sardiner mot fransk konjak. Numer lockar nog de välkända Caha Mountains med Healy Pass och Hungry Hill mer. Eller som nedan, Dursey Island.
Med denna linbana, med tillstånd att frakta tre personer och en ko, hade jag tänkt ta mig över. Bara de kommer på hur man kommer ut...
Durseys enda väg. Otroligt nog har de bilar på ön. Varmt? Jovars.
Även på Durseys klippor finns det fågelkolonier, bl a lunnefåglar. Fast de dolde sig väl i värmen - tyvärr.
Crow Head heter kullen bortom segelbåten. Rena rama vykortet eller hur?
Bäst att ta ett stadigt grepp. Irlands enda linbana ger inte stor plats för felsteg.
Håller den för kor så håller den väl för mig...
Banan går på tidtabell, man tar lunch och firar kväll. Det var på håret jag kom åter...
Vy från Garnish Point. I bakgrunden Eagles Hill på Iveragh.
Ön Bull bjuder fyrvaktaren på ett ensligt boende. Cow och Calf finns också ...
Dingle Peninsula
Denna halvö ligger norr om Iveragh och dess berömda Ring of Kerry. Den är mindre och mer svåråtkomlig, det finns ingen väg runt hela halvön. I Brandon Mountains saknas bilvägar t ex. Påstås av vissa vara en av Irlands mest natursköna platser. Värd ett besök är den onekligen.
Bergen är närmast mjuka kullar här. Åkrarna är väl inrutade med stengärdsgårdar.
Ensam på stranden, med vinden, vågorna och tankarna för sig själv?
Nja, inte på Slea Head. Truten håller koll. Men doppa foten i havet kan man ju göra.
Klippor finns det här med. En del har börjat lämna stranden.
Beehive Huts. Det finns ett flertal på Dingle. Och sex stycken på Skellig Michael.
Redan för 1 400 år sedan ville man hägna in sin lilla del av världen. En av tre "Huts" här.
Staplade så att vatten inte kom in gav stenen familjen ett trångt skydd mot vädret för natten.
Cliffs of Moher
Svart skiffer och sandsten, 200 meter högt och 8 km långt? Ja, då har Ni kommit rätt. Till Cliff of Mohers hisnande vyer. Det är en mäktig syn när dimmorna lättar och klipporna visar sig. Fast det är nog mindre behagligt när Atlantstormarna slår in med full kraft. Klipporna är ett populärt resmål, men var försiktiga - det är brant, klipphyllorna är hala och kanterna, ja de rasar in emellanåt.
Dimman inte bara döljer, den blöter ner allting också. Halt blir det.
Wow! Grönt, brant, rått och härligt!
Till Hag´s Head? Gå utmed klippkanterna? Glöm ej packningen bara.
Det är brant åt alla håll. Bada någon? Hur sa, inget rep? Så synd.
O´Briens Tower. Byggt för de viktorianska turisterna. Ger fortfarande en viss överblick.
Varningen är för en gångs skull på sin plats. Klipporna är ingen lekplats för oförsiktiga.
På ön nedanför klipporna finns ett kors. Efter de som drunknat här?
Sitta är skönt ibland. Men med ryggen åt havet? För bildens skull? Mot svindel funkar det nog inte.
Brett är det inte alltid. Men det finns gräs att gå på - en bit. Sedan blir det brant, igen.
Den franska tjejen tog ett steg för varje tugga - åt vänster... Vi höll alla andan. Till slut reste hon sig och tog ett steg, åt höger. Puh, det var bara ett steg kvar...
Vad som fascinerade henne så? Fåglarna nedanför mot det turbulenta havet - såklart!
Connemara
"Till helvetet eller Connacht" löd Cromwells order om förvisning. Tycker nog liknelsen är lite taskig... Visst regnar här mycket, Connemara är definitionen på det regniga Irland, men ändå... Hur mycket det regnar? 1600 mm/år, dvs en rejäl rotblötta - per dag. Glesbefolkat förstås. Och mannen som inte bodde på Irland, James Joyce, har ett inte allt för litet område döpt efter sig här.
Kylemore Abbey. Sedan första världskriget Ypres nunnornas kloster.
Japansk trädgård? Nej, en sjö i Joyce Country.
Irland är känt för sina fiskevatten. Blött? Ja, vad tror Ni...
Fort i Carrigahowley, norr om Connemara. Ligger i Connacht dock. Kvar sedan Cromwells tid?
Bredvid fortet låg denna murgrönans boning. I ruiner sedan länge. En bit bort låg det nya huset.
Fore Village
St Fechin grundade ett kloster här år 630. Ruinerna som syns idag är från ett benediktinerkloster från år 1200. De krafiga murarna är till för att skydda mot den iriska befolkningen - klostret var normandiskt. Numer är det en populär vallfartsort. Pilgrimernas tygbitar hänger bl a i närheten av en nu uttorkad källa - som enligt legenden inte kan sina... Här finns många legender från St Fechins tid, utöver källan ett träd som inte kan ta eld, vatten som uppstod precis vid kvarnen - från ingenstans, såklart. För att bara nämna ett fåtal. Intressant plats att besöka hur som helst.
Ruinerna av kyrkan. Fore ligger mellan Longford och Navan, nära Tullynally Castle.
Interiör från kyrkoruinen. Med rester av valvbågar, innergård och försvarstorn.
Fore Village. Vy över byn från kyrkan. Här finns bl a en byggnad med eremitens cell...
Kells
En anspråkslös stad som utgör en osannolik bakgrund för det kloster som gjort den så berömd. Kells Monastery grundades av St Columba på 500-talet. Storhetstiden inföll efter år 806 då munkarna flydde hit från Iona, Skottland. Det sägs vara de som illustrerade The Book of Kells. De flydde från vikingarna, bara för att välkomnas av, ja just det, vikingarna... Krönikörerna har gett upp kampen att återge alla de årtal som klostret plundrats, för att inte tala om det antal gånger staden bränts ner... Den berömda boken är nu utan sina stenbeströdda pärmar men fantastiskt nog hel i övrigt. Vill Ni se den finns den utställd på Trinity College i Dublin.
Rundtornet saknar sitt tak. Och nej, högkorset är inte trasigt, det blev aldrig klart...
Ett högkors tillägnat St Columba och St Patrick. Står nedanför rundtornet.
Detalj från Columbas högkors. Dansa och hålla på sig samtidigt, eller? Bilden sägs föreställa Eva & Adam till vänster, till höger mördar Kain Abel. Ett vanligt motiv på Irlands högkors.
Monasterboice
Grundat på 400-talet av St Buite är det en Irlands heligaste platser. Det ligger norr om Drogheda (inte allt för långt från Brú na Bóinne). Här finns ruinerna efter två kyrkor samt ett rundtorn (på vars topp en blomma har funnit sin hemvist). Men det är de keltiska högkorsen från 900-talet som gjort platsen berömd. Tre stycken finns det här, varav de två mest välbevarade visas nedan.
West Cross är med sina 6,5 meter ett av Irlands högsta kors.
Tiden har tärt på figurerna, men betänk att de är över 1000 år gamla!
Muiredach´s Cross är lägre, 5,5 meter, men mer väl bevarat. Sägs vara ett av Irlands finaste högkors.
Den yttersta domen. Kristus omgiven av återuppståndna själar. Djävulen till höger, ivrigt väntande...
Det finns detaljer på alla sidor av detta kors. De är väldigt tydliga trots att de är mer än ett millenium gamla.
Och då menar jag alla sidor... Följaktligen även under armarna.
Vad de gör? Ingen aning. Ser rätt våldsamt ut i alla fall.
Newgrange
En av Europas viktigaste gånggrifter vars ursprung är höljt i mystik. Kelterna begravde de legendariska Tara-kungarna här, men Newgrange byggdes före deras tid, redan 3 200 år f Kr. Under 17 minuter vid vintersolståndet tränger solens strålar in genom takhålet ovanför ingången (unikt för Newgrange). Gravkammaren är på samma nivå som takhålet, gången går alltså uppför inuti . Det är 200 000 ton sten sammanlagt. Över 5000 år gammalt (och alltså äldre än både Stonehenge och Egyptens pyramider) klarade man att ta hänsyn till jordens förändrade bana. Solstrålen når in på samma sätt som det var tänkt från början. Det sägs att vi med vår moderna teknik inte kan göra om denna bedrift. Man blir onekligen imponerad. Alla besök sker med guide, buss går från Visitors Centre. Stundtals är här väldigt mycket folk, så mycket att man garanterar inte att man hinner med alla. Men det är helt klart värt besväret. Passa på att besöka även Knowth när Ni är här. Man släpps inte in i gångarna där ännu, men den är större än Newgrange och har två motstående gånggrifter med solinsläpp.... Och Dowth, som inte är utgrävd än, är ännu större...
På håll ser det inte så stort ut....
Nu börjar måtten klarna. 200 000 ton, det är tungt det...
Och stenen togs hit från andra sidan ön, från två håll, till denna stenrika mark...
Ingången. Här syns både takhålet och den berömda ingångsstenen liggande framför.
Längs kanten ligger det stora stenar. 12 av de 35 ursprungliga stenarna finns kvar.
Dessa kantstenar var rikt utsmyckade. Spiralerna har blivit symbolen för Newgrange.
Knowth. Består av ett flertal stenbyggen. Fascinerande anläggning, i princip en hel by.
Dåtidens bostad. Den centrala var en begravningsplats samt plattform för soldyrkan?
Även här är kantstenarna utsmyckade.
Exakt vad de föreställer vet man inte. Kanske är det båtar, för tidigt för vikingar dock.
Hill of Tara
Det keltiska Irlands politiska och andliga centrum fram till 1000-talet. De sk High Kings of Tara hade sitt säte här. De försökte att lägga alla andra kungar under sig och själva styra hela ön. Lyckades aldrig helt, men har gett upphov till många av Irlands mest kända myter och legender.
De gamla fästningarna täcks nu av gräs. Men man får en god idé av hur det kan ha sett ut, med vallgravar och allt.
Lialh Fail. Högkungarnas kröningssten. Det sägs att det skall låta om den om rätt kung kröns. Den är även en fruktbarhetssymbol, så Ni inte tar fel på sten...
Back
